Att studera bingo historia innebär att röra sig många hundra år tillbaka i tiden, långt innan det fanns standardbrickor, moderna bingohallar och högteknologisk nätbingo. Det kanske fanns ko bingo, men det fanns definitivt inte någon bil bingo. Exakt när och var bingon uppstod är höljt i dunkel, däremot vet vi att bingospel har erbjudits av kringresande sällskap i Europa under många sekel och det har varit möjligt att spela bingo på marknader och andra event som samlat mycket folk.
Ett viktigt dokument som rör bingo historia är en italiensk text från det tidiga 1500-talet som handlar om “Il Giuoco del Lotto d’Italia”. Denna skrift är det äldsta bevarade dokumentet är ordet bingo förekommer i samband med hasardspel.
Betydligt fler dokument rörande bingo historia finns sparade från 1700-talet och framåt och vi kan till exempel se att det var populärt att spela bingo 1700-talets Frankrike under och att bingo där spelades med brickor, markörer och en bingoutropare som kungjorde numren. År 1778 lanserades Le Lotto i Frankrike, ett spel som spelades med en bricka bestående av 27 rutor fördelade över tre vågräta rader med nio rutor i varje rad. Om du gillar att spela 90-bollarsbingo inser du nog varför Le Lotto är en så viktig milstolpe när det gäller bingo historia. Le Lotto-brickorna använde sig mycket riktigt av nummer från 1 till 90, och det var bara fem rutor i varje rad som hade nummer i sig. (Standardbrickan för dagens moderna 90-bollarsbingo består av 27 rutor fördelade över tre vågräta rader och det är bara totalt 15 rutor som har nummer i sig.)
Under 1800-talet tog bingon klivet in i skolans värld när lärare runt om i de tysktalande delarna av Europa började använda sig av bingo för att låta barnen öva på stavning, multiplikationstabellen, djurnamn och liknande. Även denna bit bingo historia kan vi se spår av idag, att låta eleverna spela bingo är numera ett vanligt pedagogiskt knep bland lärare runt om i världen.
Under det tidiga 1920-talet började en man vid namn High J. Ward standardisera reglerna för den bingo som erbjöds av kringresande nöjesfält i Pittsburgh och västra Pennsylvania i USA, och år 1933 publicerade Ward en regelbok.
En annan viktig person i bingons historia är Edwin Lowe, en leksaksförsäljare från New York. Lowe hjälpte till att popularisera bingon genom att skapa ett sällskapsspel som kunde spelas hemma. Man behövde alltså inte längre vänta på att nöjesfältet skulle komma till stan för att få spela bingo. Lowe kom i kontakt med bingon i december 1929 då han lämnade New York för att köra till Atlanta för ett affärsmöte. Utanför Atlanta hade ett kringresande nöjesfält slagit sig ned och Lowe bestämde sig för att ta en titt – en titt som visade sig bli bingo historia. Det var sent på kvällen och de flesta attraktioner var stängda, men ett tält var fortfarande fullt av folk som inte visade några tecken på att vilka gå hem. Lowe besökte tältet och fick där se en tivoliarbetare dra numrerade lappar ur en ask. Tivoliarbetaren ropade ut varje nummer som drogs och alla spelare skyndade sig att granska de brickor de hade framför sig. Brickorna var täckta av ett rutmönster fyllt av nummer, och om en spelaren hittade det utropade numret någonstans på sin egen bricka markerade han det genom att lägga en böna i den rutan. När någon fick en full rad ropade personen BEANO! och belönades med ett litet pris.
Anledningen till att Lowes möte med bingon kom att bli bingo historia var att Lowe insåg den kommersiella potentialen för honom som leksaksförsäljare. Han skapade ett sällskapsspel med hjälp av kartongkort, torkade bönor och en gummistämpel och började testa det genom att spela med sina vänner i New York. När Lowes bingospel så småningom började säljas i leksaksaffärerna fanns det två versioner att välja mellan, ett spel som hade tolv kort och kostade $1 och ett spel som hade 24 kort och kostade $2. Att bingon lanserades som ett sällskapsspel snarare än ett hasardspel gjorde att bingon det slutade vara ett spel enbart för vuxna och det blev snabbt populärt med barn bingo.